sjuk hund | Maris och vänner

Idag blev det en joggingtur i Hågadalen. Jag ville kolla hur jag tyckte att Maris hanterade det nu när jag vet att hon är öm i sina ryggmuskler. Efter en femkilometersrunda i blandad terräng, återkommer till det, kunde jag konstatera att hon verkligen inte verkar känna av rygg eller tassar alls. Antagligen kompenserar hon väl för snedbelastningen som skapats, så nu är det mitt jobb att se till att snedbelastningen försvinner och att hon inte heller i fortsättningen ska behöva ha ont när hon rör sig eller efteråt. Hon sprang jättefint och med stor glädje hela rundan och när vi kommit hem och de till slut fått mat for hon omkring med kongbenet i munnen och försökte få Rosa att leka med henne.

Det här med att springa på skogsstig med Rosa och Maris kopplade är verkligen lite vardagsedge. Inte nog med att det fanns många rötter och stenar att ta hänsyn till, rätt som det var dök det upp träd mitt i stigen också. Någon som tror att hundarna en enda gång valde att springa på samma sida om trädet? Men sen kom vi ner i dalen och kunde njuta av det sista kvällsljuset!

Den där Maris, hon gör för sjutton ingenting med måtta. När hon leker – då flyger möblemanget. När hon blir tokig i kaniner – då blir hon helt okontaktbar. I timmar. När hon råkar ut för en bilolycka – då bryter hon förstås nacken. Och när hon blir illamående – då är hon fruktansvärt illamående, kväljer, flåsar, spyr och försöker äta allt inklusive hundhåret på golvet för att lindra illamåendet. I tre timmar. Utan minsta avbrott. Det det med illamåendet var igår. Maris gör mig matt ibland…

En några år gammal bildserie från när Maris lekte med sin dåvarande ”bästa kompis” Freddie. Till slut var de så trötta att båda två låg på rygg och hoppades på att den andra skulle anfalla, utan att orka initiera det själv. Inget med måtta var det…