Mer text kommer…
Hur det hela började
Jag har så länge jag kan minnas varit djurintresserad. Min mammas kusin hade en hund som hette Julle, en tax-pudelblandning som blev jättegammal, och att få träffa Julle var en av min bardoms sommarlovs höjdpunkter. Hemma fanns inga djur. Med en pappa som var pälsdjursallergiker och en mamma helt utan intresse för djur fick jag ha sniglar (trädgårdssnäckor) som husdjur. Men i tioårsåldern kom hästarna in i mitt liv istället och drömmen om en hund hamnade i skymundan. Fast tio år senare hade jag lämnat hästarna bakom mig (en kombination av rädsla efter en hjärnskakning och känslan av att hästarna verkligen inte hade det bra i sina spiltor i stallet och 4-5 lektioner per dag) och jag träffade en kille vars mamma hade springer spaniels. Dessa hundar kom att bli en viktig del av mitt liv de nästkommande tio åren.
Maris kom till mig som 2,5-åring sommaren 2009. I 30-årspresent fick jag av min dåvarande pojkvän ett koppel, som symbol för att jag äntligen, äntligen skulle få köpa hund! Jag var inte jättekinkig, kriteriet var att det skulle vara en vuxen hund. En trevlig, aktiv hund, av spaniel- eller retrieverras, som skulle väga max 20 kilo. Av en arbetskamrat fick jag höra om Maris som inte blivit antagen som tullhund och behövde ett nytt hem. Vi åkte och hälsade på, och med hem följde Maris – en hund som visade sig vara helt fantastisk! Målet var att ha henne som aktiv sällskapshund och gärna köra agility och kanske lite spår. Vi gick också en agilitykurs innan den snörika vintern 2010 kom. Våren 2010 skadades Maris i en bilolycka och agilitykarriären fick ges upp innan den ens börjat. Vi hittade dock lydnaden och började smaka lite på jaktapportering. Det födde önskan om en till hund, en utan skador i bagaget som skulle klara apporteringen fullt ut. Så kom Rosa in i våra liv vinter 2012, och resten finns på bloggen!
Maris och vänner 