M som i måndag, M som i märgben

Nu har Maris en massa tandsten igen. Det händer så fort jag slarvar med att ge henne ben att tugga på, och det har jag alltså gjort nu igen. Så jag stod på Ica och funderade på vad hundarna skulle få att tugga på. Kanske en tuggring? Eller tuggben med knutar i ändarna? Eller retrievertugg? Men sen råkade jag kolla på informationen på paketen. ”Tillverkad i Kina”, stod det. Så det fick vara. Skräckpropagandan som cirkulerade i höstas, om hur tuggben tillverkas, hade lite för mycket tveksamheter vad gäller faktapresentation i för att jag skulle ta till mig den. Men min uppfattning är ändå att man ska vara skeptisk till saker som görs i Kina och ska ätas. Alltså travade jag iväg till frysdisken och kom hem med märgben från svensk nötboskap istället. Helt ok tyckte hundarna, trots att jag pillade ur den feta märgen. Hundarna får inte bli rundare än vad dom är nu, för då kanske någon tror jag skaffat tjocklabbar 🙂

Spår, även denna helg

Även den här helgen blev det spår. Fast personspår för båda två eftersom jag inte förberett med blod och klöv.

Jag lärde mig en del om hundarna och deras spårande idag. Rosa fick ett spår som började i någon form av zickzack i skogen och efter uppskattningsvis 250-300 gick ut på ett fält där det låg en tvär böj mitt ute på fältet, gick över en ”ö” och vidare över fältet med spårslut i fältkanten. Maris spår gick ca 200 meter i stora kringlelikrokar i skog, över en smal passage på fältet (kanske 50 meter brett) och vidare upp i skogen på andra sidan fältet. Rosa började i halsbrytande hastighet och mina sönderslagna ben kan intyga att hon varken var särskilt spårnoga eller var lugn och sansad. Men sen kom vi ut på fältet och något hände. Plötsligt började hon spåra noggrant och metodiskt i bekvämt tempo. Titta, till och med slak lina:

Över fältet och ”ön” gick det perfekt och hon hittade sitt slut:

Rosas favorit: en burk med kattmat i!

Rosa var också riktigt duktig genom att hon faktiskt plockade upp alla tre pinnarna. Den första i skogen helt spontant, den andra i skogen efter att jag bromsat (men då fick hon vittring på den och gav sig inte förrän hon hittat den) och den sista på fältet också helt spontant!

Maris började kanon. Jättefint spårade hon skogsdelen. Sen tog det tvärstopp. Hon förstod INTE att spåret kunde gå vidare över fältet. Dessutom reagerade hon på skotten från skjutbanan när hon irrade runt längs dikeskanten. Men med lite hjälp kom hon över fältet och gjorde sedan ett kanonarbete sista 150-200 metrarna i skogen på andra sidan.

Maris med sitt spårslut:

 

Sen avslutade jag och Maris med lite skritt i råterräng, så kan vi bocka av dagens sjukgymnastik också!

Liggtiden på båda spåren var förresten strax över två timmar.

Spårframgång!

Fiasko utbytt mot framgång! Oj, vad duktiga hundarna var idag!

Hela hundgänget och jag for till Sörmland för att hälsa på bästa ex-svärföräldrarna. Där blev jag fantastiskt bortskämd med fika och mat, och dessutom lade vi spår till både Maris och Rosa!

Rosa fick ett personspår med längre liggtid och fler svårigheter än tidigare. Liggtiden blev två timmar och svårigheterna låg i de många terrängbytena. Från stubbåker till ”gräsö” i åkern, snett igenom den och sedan vinkelrätt ut på stubbåker, över ännu en bit stubbåker, över ett dike och upp i skogen, där det var enstaka rishögar men annars framför allt lite böjar, svängar och vinklar. Förutom att jag klantade mig med pinnarna och bestämde mig för att strunta i dem, gick det helt perfekt! Lugnt och sansat (jag behövde inte springa en meter) och väldigt spårnoga. Nu vet jag i och för sig sedan tidigare, att bara för att det går bra en gång behöver inte det betyda att man hittat ett vinnande koncept, men jag tror jag definitivt ska fortsätta med den längre liggtiden!

Sedan var det Maris tur att gå ett viltspår. Hon har inte gått blodspår sedan den där dagen i maj 2010, den som för hennes del slutade på Bagarmossens djursjukhus med bruten nacke, men jag bestämde mig ändå för att satsa lite. Även om hon inte alltid går bra på spår, har hon ju faktiskt spårat en del personspår, så det blev ett ca 400 meter långt spår med liggtid på nästan 3,5 timmar. Det relativt långa spåret visade sig vara ett jättebra drag! Maris hade nämligen lite svårt första 75-100 metrarna. Först nosade hon länge och väl på vad som kändes som varenda bloddroppe och sedan gick hon lite som hon gjorde häromdagen, dvs några meter framåt och sedan några meter åt vardera sidan, innan hon fortsätter några meter framåt osv. Men sen, sen släppte det! Hon tuffade på i bekvämt tempo och satte både böjar och vinklar!

Sen hittade hon klöven och visste knappt vad hon skulle göra med sig själv av glädje! Efter en stund lyckades jag i alla fall fånga henne på bild:

Jag fick även följa med när Zickan gick sitt spår (öppenklassnivå) och fick assistera som skytt. Zickan spårade jättefint och gjorde en mycket snygg övergång över en väg.

Förutom spår blev det en härlig promenad i den underbara höstsolen, så nu har jag väldigt nöjda och trötta hundar här hemma.

 

 

 

Spårfiasko

Hahaha, sa jag något om att Rosa var bra på att spåra? Det fick jag i alla fall äta upp idag…

Jag skulle jobba hela kvällen så förmiddagen spenderades i Lunsen med spårläggning, promenad och sedan spårande. Jag hade ju tänkt mig att inte spåra med Rosa förrän jag hade en bra plan A och en plan B för hur jag skulle få henne att ta apporterna, men nöden har ingen lag och behöver man bränna ur lite energi ur hunden så kändes i alla fall spår som bästa lösningen när lite tidsbrist förelåg. Nu fick det bära eller brista utan en plan B.

Och det positiva med spåret var att hon tog pinne tre och fyra av fyra! Jag hade tur och klarade mig med plan A 🙂 Rosen har aldrig förut tagit ett föremål i spåret så det var helt fantastiskt. Jag vet inte om det var mognad som gjorde det (det var ju trots allt nästan ett år sedan hon spårade senast) eller om det var metoden jag körde, men jag väljer att tro på det senare! Min plan var att lägga ett långt spår (eftersom hon ju var så bra på att spåra senast och jag verkligen ville ha henne trött) och att chansa på att lägga ut fyra spårapporter (eftersom hon på det sättet skulle få flera repetitioner vad gäller att markera pinnarna). Vidare förberedde jag mig med ett antal småburkar med kattmat i, samt en klicker som hördes bra.

Rosen och jag gav oss ut i spåret. Spårupptaget gick fint men sedan gick det aaaalldeles för fort, och väldigt fel. Men jag bromsade och Rosen hittade tillbaks. Första pinnen märkte hon inte alls, men jag tvärstannade henne i höjd med pinnen och väntade tills hon kom i närheten av den med nosen. Klick och slängd kattmatsburk och WOW sa Rosen. Sen fortsatte hon faktiskt ganska fint en bit i spåret innan det ballade ur igen. Andra pinnen blev ungefär som första, med det undantaget att hon faktiskt tryckte nosen mot den när hon insåg att den fanns där. Klick, kast med kattmatsburk och lika glad Ros blev resultatet. Spåret fortsatte sedan i flygande fläng MEN nästa pinne stannade hon självmant vid, plockade upp och gav till mig. Klick blev det redan vid gripandet och sedan byte mot kattmatsburk. Nästa pinne markerade hon lika fint och sista biten ”in i mål” spårade hon fint, men lite väl fort.

Maris fick också ett spår. Det gick faktiskt ännu sämre. Hon zickzackletade sig i spårlinan genom skogen och att hon hittade tillslut hittade både en och två och tre pipleksaker var mer min och snitslarnas förtjänst än hennes spårförmågas. Men en glad Maris hade jag i alla fall!

Det sammantagna känslan var ändå ganska bra. Jag ska läsa på hur man bäst gör för att få hunden lugnare och mer spårnoga i personspår, men i och med att jag nu vet att Rosa kan släppa spåret och faktiskt plocka föremål känns det som att vi kan börja jobba vidare!

Maris vill jag helst köra viltspår med, men jag får se om jag kan få till det med mark med mer.

Maris i lördags. Idag var det inte direkt soligt och kameraväder.

Den där Maris

Den där Maris, hon gör för sjutton ingenting med måtta. När hon leker – då flyger möblemanget. När hon blir tokig i kaniner – då blir hon helt okontaktbar. I timmar. När hon råkar ut för en bilolycka – då bryter hon förstås nacken. Och när hon blir illamående – då är hon fruktansvärt illamående, kväljer, flåsar, spyr och försöker äta allt inklusive hundhåret på golvet för att lindra illamåendet. I tre timmar. Utan minsta avbrott. Det det med illamåendet var igår. Maris gör mig matt ibland…

En några år gammal bildserie från när Maris lekte med sin dåvarande ”bästa kompis” Freddie. Till slut var de så trötta att båda två låg på rygg och hoppades på att den andra skulle anfalla, utan att orka initiera det själv. Inget med måtta var det…

Idag mår hon i alla fall bra igen. Antar att hon måste blivit akut matförgiftad av något hon åt på joggingrundan vi tog strax innan det hela började.