Senaste veckorna, sedan semestern tog slut, har kvällarna varit fyllda med saker som står på ”att göra”-listan, men ikväll hann vi äntligen med lite kvalitativ träning.
Med Rosa tog jag äntligen tag i stoppsignal i arbete. Stoppsignalen har blivit riktigt, riktigt bra på promenaderna och Rosa stannar jättefint både på platt mark och i sly, i full fart och när det går långsamt, på nära håll och på 50 meter, och till och med när hon jagar! Men idag var det dags att ta tag i det allra, allra svåraste, nämligen att lyssna när man har vittring i näsan. Jag började lite efter jobbet med att lägga ut godisnärsök och när hon sökt en stund blåsa stopp och ge en näve godis. Till själva träningspasset preparerade jag små burkar med Rosas uppblötta mat och gjorde samma sak: satte Rosa, spred ut lite godis, blåste närsök, och när jag visste att hon inte hade en godis precis framför nosen blåste jag stopp och kastade henne burken när hon bröt närsöket. Första gången fick jag påkalla hennes uppmärksamhet litegrann, andra gången bröt hon helt själv på stoppsignalen och tredje gången bröt hon tvärt och tittade upp förväntansfullt. Innan passet, mellan gång två och tre, samt efter fick hon träna på att ligga still.
Jag var riktigt nöjd med hennes pass och jag var också riktigt nöjd med att jag kom på en sak: en av de svåraste störningarna för Rosa i fotgåendet är spår av mig, och det jag kom på är att när det väl är dags att starta på B-prov för oss är risken stor att vi kommer behöva gå i mina spår från hundstopp och vidare till provplatsen och mellan ”stationerna”, eftersom risken ändå är relativt liten att man behöver starta först, och startar jag inte först lär jag ju vilja titta på ett par ekipage för att se hur provet är upplagt innan det är min tur. Det här ska jag förstås fundera ut hur jag ska använda till min fördel, spåret blir helt enkelt en inbyggd externbelöning som finns där hela tiden. Jag ska ”bara” bli stensäker på att hon inte går på spåret utan klartecken från mig…
Maris fick träna på brukshundklubbens plan. Det var inte igår… Vi körde lite fotgående och sedan inkallning med ställande och sändande till target.
Fotgåendet kändes bra. Där ska jag bara öka uthålligheten, och komma ihåg att träna språngmarscher samt backa så är det momentet startklart.
Inkallning med ställande går fortfarande bra! Idag vågade jag gå ut på ca 30 meter direkt, kalla in och visa stopptecken. ”Enda” lilla problemet är att hon nu har börjat ta stopp-handtecknet som ”varsågod” bakåt till den utlagda bollen som brukar ligga strax bakom hennes startpunkt alternativt den låtsaskastade bollen som inte ens finns där, istället för ett stanna-tecken. Hon tjuvade två gånger, men reagerade i alla fall snabbt på stopptecknet så det var ju alltid något, men sista gången tajmade jag fint ett kast från mig när hon stannat på stopptecknet. Det får bli lite mer balanserande av belöningsplaceringar i fortsättningen tror jag helt enkelt 🙂
Vi avslutade med sändande till target. Tanken är att denna ska läggas bakom rutan på sikt, när hon blivit säker på att springa långt och rakt ut till den, men än så länge kör jag utan ruta. Anledningen är att Maris återigen börjat stanna framför rutan och sedan irrar förvirrat bland konerna för att hitta en plats där jag ropar ”stopp”. Min förhoppning med targetträningen är att hon ska springa rakt fram tills jag stannar henne och inte leta så mycket efter rätt punkt. Så snabb är hon inte att jag borde riskera att hon springer igenom rutan. Hoppas jag. Dagens pass gick i alla fall väldigt bra. Både att springa ut till den och att tvärstanna och vända upp när jag ropade stopp!
Roligt med träningspass som lämnar en härlig känsla i kroppen!
Även ”håll fast”-träningen går framåt med Maris! Snart ska jag nog kunna ta det ”perfekta” porträttet på henne med en apport i munnen också 🙂
Maris och vänner 