Veckans plan för Maris

Nu ska vi klara detta! (detta=lydnadsklass 3)

Spårframgång!

Fiasko utbytt mot framgång! Oj, vad duktiga hundarna var idag!

Hela hundgänget och jag for till Sörmland för att hälsa på bästa ex-svärföräldrarna. Där blev jag fantastiskt bortskämd med fika och mat, och dessutom lade vi spår till både Maris och Rosa!

Rosa fick ett personspår med längre liggtid och fler svårigheter än tidigare. Liggtiden blev två timmar och svårigheterna låg i de många terrängbytena. Från stubbåker till ”gräsö” i åkern, snett igenom den och sedan vinkelrätt ut på stubbåker, över ännu en bit stubbåker, över ett dike och upp i skogen, där det var enstaka rishögar men annars framför allt lite böjar, svängar och vinklar. Förutom att jag klantade mig med pinnarna och bestämde mig för att strunta i dem, gick det helt perfekt! Lugnt och sansat (jag behövde inte springa en meter) och väldigt spårnoga. Nu vet jag i och för sig sedan tidigare, att bara för att det går bra en gång behöver inte det betyda att man hittat ett vinnande koncept, men jag tror jag definitivt ska fortsätta med den längre liggtiden!

Sedan var det Maris tur att gå ett viltspår. Hon har inte gått blodspår sedan den där dagen i maj 2010, den som för hennes del slutade på Bagarmossens djursjukhus med bruten nacke, men jag bestämde mig ändå för att satsa lite. Även om hon inte alltid går bra på spår, har hon ju faktiskt spårat en del personspår, så det blev ett ca 400 meter långt spår med liggtid på nästan 3,5 timmar. Det relativt långa spåret visade sig vara ett jättebra drag! Maris hade nämligen lite svårt första 75-100 metrarna. Först nosade hon länge och väl på vad som kändes som varenda bloddroppe och sedan gick hon lite som hon gjorde häromdagen, dvs några meter framåt och sedan några meter åt vardera sidan, innan hon fortsätter några meter framåt osv. Men sen, sen släppte det! Hon tuffade på i bekvämt tempo och satte både böjar och vinklar!

Sen hittade hon klöven och visste knappt vad hon skulle göra med sig själv av glädje! Efter en stund lyckades jag i alla fall fånga henne på bild:

Jag fick även följa med när Zickan gick sitt spår (öppenklassnivå) och fick assistera som skytt. Zickan spårade jättefint och gjorde en mycket snygg övergång över en väg.

Förutom spår blev det en härlig promenad i den underbara höstsolen, så nu har jag väldigt nöjda och trötta hundar här hemma.

 

 

 

Spårfiasko

Hahaha, sa jag något om att Rosa var bra på att spåra? Det fick jag i alla fall äta upp idag…

Jag skulle jobba hela kvällen så förmiddagen spenderades i Lunsen med spårläggning, promenad och sedan spårande. Jag hade ju tänkt mig att inte spåra med Rosa förrän jag hade en bra plan A och en plan B för hur jag skulle få henne att ta apporterna, men nöden har ingen lag och behöver man bränna ur lite energi ur hunden så kändes i alla fall spår som bästa lösningen när lite tidsbrist förelåg. Nu fick det bära eller brista utan en plan B.

Och det positiva med spåret var att hon tog pinne tre och fyra av fyra! Jag hade tur och klarade mig med plan A 🙂 Rosen har aldrig förut tagit ett föremål i spåret så det var helt fantastiskt. Jag vet inte om det var mognad som gjorde det (det var ju trots allt nästan ett år sedan hon spårade senast) eller om det var metoden jag körde, men jag väljer att tro på det senare! Min plan var att lägga ett långt spår (eftersom hon ju var så bra på att spåra senast och jag verkligen ville ha henne trött) och att chansa på att lägga ut fyra spårapporter (eftersom hon på det sättet skulle få flera repetitioner vad gäller att markera pinnarna). Vidare förberedde jag mig med ett antal småburkar med kattmat i, samt en klicker som hördes bra.

Rosen och jag gav oss ut i spåret. Spårupptaget gick fint men sedan gick det aaaalldeles för fort, och väldigt fel. Men jag bromsade och Rosen hittade tillbaks. Första pinnen märkte hon inte alls, men jag tvärstannade henne i höjd med pinnen och väntade tills hon kom i närheten av den med nosen. Klick och slängd kattmatsburk och WOW sa Rosen. Sen fortsatte hon faktiskt ganska fint en bit i spåret innan det ballade ur igen. Andra pinnen blev ungefär som första, med det undantaget att hon faktiskt tryckte nosen mot den när hon insåg att den fanns där. Klick, kast med kattmatsburk och lika glad Ros blev resultatet. Spåret fortsatte sedan i flygande fläng MEN nästa pinne stannade hon självmant vid, plockade upp och gav till mig. Klick blev det redan vid gripandet och sedan byte mot kattmatsburk. Nästa pinne markerade hon lika fint och sista biten ”in i mål” spårade hon fint, men lite väl fort.

Maris fick också ett spår. Det gick faktiskt ännu sämre. Hon zickzackletade sig i spårlinan genom skogen och att hon hittade tillslut hittade både en och två och tre pipleksaker var mer min och snitslarnas förtjänst än hennes spårförmågas. Men en glad Maris hade jag i alla fall!

Det sammantagna känslan var ändå ganska bra. Jag ska läsa på hur man bäst gör för att få hunden lugnare och mer spårnoga i personspår, men i och med att jag nu vet att Rosa kan släppa spåret och faktiskt plocka föremål känns det som att vi kan börja jobba vidare!

Maris vill jag helst köra viltspår med, men jag får se om jag kan få till det med mark med mer.

Maris i lördags. Idag var det inte direkt soligt och kameraväder.

Mogna Maris fick ett ben

 

 

 

 

Kvällsträning

Senaste veckorna, sedan semestern tog slut, har kvällarna varit fyllda med saker som står på ”att göra”-listan, men ikväll hann vi äntligen med lite kvalitativ träning.

Med Rosa tog jag äntligen tag i stoppsignal i arbete. Stoppsignalen har blivit riktigt, riktigt bra på promenaderna och Rosa stannar jättefint både på platt mark och i sly, i full fart och när det går långsamt, på nära håll och på 50 meter, och till och med när hon jagar! Men idag var det dags att ta tag i det allra, allra svåraste, nämligen att lyssna när man har vittring i näsan. Jag började lite efter jobbet med att lägga ut godisnärsök och när hon sökt en stund blåsa stopp och ge en näve godis. Till själva träningspasset preparerade jag små burkar med Rosas uppblötta mat och gjorde samma sak: satte Rosa, spred ut lite godis, blåste närsök, och när jag visste att hon inte hade en godis precis framför nosen blåste jag stopp och kastade henne burken när hon bröt närsöket. Första gången fick jag påkalla hennes uppmärksamhet litegrann, andra gången bröt hon helt själv på stoppsignalen och tredje gången bröt hon tvärt och tittade upp förväntansfullt. Innan passet, mellan gång två och tre, samt efter fick hon träna på att ligga still.

Jag var riktigt nöjd med hennes pass och jag var också riktigt nöjd med att jag kom på en sak: en av de svåraste störningarna för Rosa i fotgåendet är spår av mig, och det jag kom på är att när det väl är dags att starta på B-prov för oss är risken stor att vi kommer behöva gå i mina spår från hundstopp och vidare till provplatsen och mellan ”stationerna”, eftersom risken ändå är relativt liten att man behöver starta först, och startar jag inte först lär jag ju vilja titta på ett par ekipage för att se hur provet är upplagt innan det är min tur. Det här ska jag förstås fundera ut hur jag ska använda till min fördel, spåret blir helt enkelt en inbyggd externbelöning som finns där hela tiden. Jag ska ”bara” bli stensäker på att hon inte går på spåret utan klartecken från mig…

Maris fick träna på brukshundklubbens plan. Det var inte igår… Vi körde lite fotgående och sedan inkallning med ställande och sändande till target.

Fotgåendet kändes bra. Där ska jag bara öka uthålligheten, och komma ihåg att träna språngmarscher samt backa så är det momentet startklart.

Inkallning med ställande går fortfarande bra! Idag vågade jag gå ut på ca 30 meter direkt, kalla in och visa stopptecken. ”Enda” lilla problemet är att hon nu har börjat ta stopp-handtecknet som ”varsågod” bakåt till den utlagda bollen som brukar ligga strax bakom hennes startpunkt alternativt den låtsaskastade bollen som inte ens finns där, istället för ett stanna-tecken. Hon tjuvade två gånger, men reagerade i alla fall snabbt på stopptecknet så det var ju alltid något, men sista gången tajmade jag fint ett kast från mig när hon stannat på stopptecknet. Det får bli lite mer balanserande av belöningsplaceringar i fortsättningen tror jag helt enkelt 🙂

Vi avslutade med sändande till target. Tanken är att denna ska läggas bakom rutan på sikt, när hon blivit säker på att springa långt och rakt ut till den, men än så länge kör jag utan ruta. Anledningen är att Maris återigen börjat stanna framför rutan och sedan irrar förvirrat bland konerna för att hitta en plats där jag ropar ”stopp”. Min förhoppning med targetträningen är att hon ska springa rakt fram tills jag stannar henne och inte leta så mycket efter rätt punkt. Så snabb är hon inte att jag borde riskera att hon springer igenom rutan. Hoppas jag. Dagens pass gick i alla fall väldigt bra. Både att springa ut till den och att tvärstanna och vända upp när jag ropade stopp!

Roligt med träningspass som lämnar en härlig känsla i kroppen!

Även ”håll fast”-träningen går framåt med Maris! Snart ska jag nog kunna ta det ”perfekta” porträttet på henne med en apport i munnen också 🙂

Den där Maris

Den där Maris, hon gör för sjutton ingenting med måtta. När hon leker – då flyger möblemanget. När hon blir tokig i kaniner – då blir hon helt okontaktbar. I timmar. När hon råkar ut för en bilolycka – då bryter hon förstås nacken. Och när hon blir illamående – då är hon fruktansvärt illamående, kväljer, flåsar, spyr och försöker äta allt inklusive hundhåret på golvet för att lindra illamåendet. I tre timmar. Utan minsta avbrott. Det det med illamåendet var igår. Maris gör mig matt ibland…

En några år gammal bildserie från när Maris lekte med sin dåvarande ”bästa kompis” Freddie. Till slut var de så trötta att båda två låg på rygg och hoppades på att den andra skulle anfalla, utan att orka initiera det själv. Inget med måtta var det…

Idag mår hon i alla fall bra igen. Antar att hon måste blivit akut matförgiftad av något hon åt på joggingrundan vi tog strax innan det hela började.

 

Äntligen ett genombrott

Äntligen, äntligen har vi fått ett genombrott i inkallning med ställande. Igår och idag har Maris gjort sju inkallningar i rad på full längd med snabbt ställande! Tidigare har hon ju gjort något enstaka rätt på fullt avstånd och jag har trott att hon fattat, men sen har hon lika snabbt igen antingen inte kommit alls, sprungit i full fart och varit helt döv för kommandot eller stannat spontant innan kommandot. Men nu har hon som sagt gjort rätt fler gånger i rad än att det bara skulle vara en slump! Lösningen var att gå tillbaks till handtecken. Allt tragglande under vinter, vår och sommar med ord har alltså hjälpt henne med reaktioner och med förståelse för momentet även om hon aldrig riktigt lärde sig att slå på öronen under inkallningen.

Maris på inkallning (dock gammal bild)

Även gamla hundar kan…

… lära sig nosfrys!

Jag har för mig att jag skrev ett inlägg om i vintras någon gång om att jag skulle ge mig den på att lära Maris nosfrys. Just då kom jag ingen vart och sedan kom det annat emellan. Men nu! Nu har hon fattat konceptet omvänt lockande och vips kan hon frysa 4-5 sekunder med nosen i min hand. Idag tog jag fram kameran och testade med den som störning, och det fungerade ju, som syns på bilden, faktiskt också! Det blev till och med riktigt långa frysar eftersom kameran hade lite problem med att fokusera och ladda blixten i det dåliga ljuset. Duktig Maris!

 

Full fart hela vägen in i mål

Nu är det bara de sista skälvande timmarna kvar av semestern. Vi har kört full fart hela vägen in i mål, med Göteborgsresa måndag till torsdag och sedan besök hos min pappa på Ingarö lördag till söndag.

Göteborg bjöd på trevligt umgänge och lagom mängd avslappnad hundträning. De två första dagarna skötte sig Rosen helfint. Sista dagen hade hon katastrofala problem med passiviteten, men då hade jag också Maris vid min sida, och de där två stressar upp varandra ganska rejält. Maris var generellt ganska pinsam när vi var i Göteborg, efter att jag glad i hågen släppte ut henne på gräsmattan när vi kom fram till dem vi besökte. Det brukar ju inte vara något problem, hon brukar kunna sköta sig, framför allt hos andra människor som har hund och därmed har en hundsäkrad tomt. Men här fanns en hobbyuppfödning av kaniner, och det slog fullständigt slint i Maris lilla huvud. Jag har aldrig någonsin sett henne så stressad som hon var där första kvällen. Det var inte förrän vi till kvällen byggt upp deras komposthage inomhus och lagt in deras egna bäddar som hon kunde börja lugna ner sig. Innan dess skällde hon, kastade sig runt i kopplet, vankade runt med stirrig blick och flåsade.

Ingaröbesöket var himla trevligt men här krånglade båda hundarna. Det började med att Rosa morrade och skällde på pappas fru, helt plötsligt efter att hon blivit klappad en stund och såg helt lugn ut. Lite senare på eftermiddagen åkte vi iväg med lilla båten för att ta en fördrink vid det flytande drinkbordet. Hundarna skulle få vara med och simma kopplade, men rätt som det var fick båda syn på en and i vassen och slet de blöta kopplen ur händerna på mig. Som tur var hade de både flytvästar på sig och koppel efter sig så de var inte särskilt smidiga inne i vassen, och både anden och hennes unge kunde simma iväg medan jag simmade in i vassen och håvade in de ganska upphetsade hundarna. Hundarna fick istället sitta kopplade på land, vilket Rosa och Rookie fann sig i, men Maris började skälla och fick förstås sin vilja igenom (vad kan man annars göra när hunden skäller som en tog i en vik där en massa människor befinner sig?) och fick följa med ner i vattnet igen. Det hela slutade med att hon fick ett rejält simpass på en 15-20 minuter i cirklar runt mig (typ longering av hund 🙂 ) medan jag kunde njuta någotsånär av mitt vita vin.

Lite blandade bilder från Göteborgsresan (bilderna går att klicka på):

Fudge

Rookie

Knight

Maris hittade en ny kompis att bada med

Rosa

Rookie

Rosa

Knight och Fudge

Fudge och Knight

Rookie, Fudge och Rosa

Fudge

Rosa och Knight

Maris

Tre svarta

Rosen hittade en ”dummy” och lämnade fint i hand

Sea-Croft Dark Knight och Sea-Croft Lone Rose

 

Bollnässemester

Den här bloggen är ju faktiskt inte en trädgårdsblogg i första hand, så här kommer en lite mer hundig uppdatering:

I början av veckan vågade vi lämna gräsmattan för några dagar och for till Bollnäs. Bollnäs visade sig vara ett VÄLDIGT fint ställe. Det tyckte både jag och hundarna, för vi tycker alla om vatten, och vatten fanns det överallt! Rosa har ju badat en del den här sommaren, till skillnad mot förra när hon inte vågade gå längre än att hon bottnade, men i Bollnäs utvecklades en vattenPASSION hos henne. Det började redan första promenaden, när vi gick runt en liten sjö inne i samhället. Så här glada blev hundarna av det:

Rosa simmar och simmar, Maris springer i strandkanten

Rosa och Maris

Maris

På kvällen åkte vi till en fantastiskt fin tjärn och både vi och hundarna badade och myste i den fantastiska miljön:

Maris har snappat en näckrosblomma

Rosa, faktiskt uppe på stranden

Rookie på bryggan

Två av hundarna (Maris och Rosa?)

Maris

Dagen efter blev det vattenträning vid en fantastiskt fin sjö:

Rosa har simmat över och ska plocka upp en dummy på andra sidan lilla viken

Rosa på väg att ta sig ett dopp

Rookie på väg ut på en dirigering

Rookie har hämtat en apport på andra sidan den lilla viken

Maris på väg tillbaks efter att ha hämtat liknande apporter som Rookie och Rosa

Underbar myrmark med hjortron

Mina hundar fick göra ungefär samma övning. Vi stod på ena sidan en smal vik, kastaren stod på andra sidan viken. De skulle få ett kast som hamnade på land på andra sidan. Rosa förstod ingenting. När hon väl var i vattnet simmade hon runt och snappade efter näckrosblad i sin jakt på dummyn som i hennes värld borde legat i vattnet. Vi fick göra om med ett kast i vattnet nära land först och därefter blev det ett nytt kast på land. Denna gång klarade hon att ta sig över viken och upp på land, men väl där var hon mycket förvirrad och behövde faktiskt hjälp att slå på näsan. När hon väl hade dummyn i mun klarade hon att gå tillbaks ner i vattnet och simma tillbaks. Maris fick samma övning. Hon klarade på första försöket att simma över och ta sig upp på land men hamnade lite olyckligt i vind för dummyn. Men sen tog hon sidotecken som om hon aldrig gjort något annat och hamnade rätt! Fast där tog det stopp 🙂 Hon fattade inte att hon kunde HOPPA I vattnet med dummy i munnen. Jag vet inte hur länge vi stod och uppmuntrade henne innan hon äntligen tog språnget ner i vattnet.

Nu fattar jag INGENTING, sa Maris, och funderade på hur hon skulle ta sig tillbaks och lämna av dummyn när det var vatten i vägen…

Sista dagen var vi tillbaks och tränade lite mer på samma ställe. Nu var vädret sämre, men lika vackert var det för det!

Maris nöjesspringer

Rosa simmar över viken

Jag har en känsla av att vi kommer komma tillbaks till Bollnäs!