Även den här helgen blev det spår. Fast personspår för båda två eftersom jag inte förberett med blod och klöv.
Jag lärde mig en del om hundarna och deras spårande idag. Rosa fick ett spår som började i någon form av zickzack i skogen och efter uppskattningsvis 250-300 gick ut på ett fält där det låg en tvär böj mitt ute på fältet, gick över en ”ö” och vidare över fältet med spårslut i fältkanten. Maris spår gick ca 200 meter i stora kringlelikrokar i skog, över en smal passage på fältet (kanske 50 meter brett) och vidare upp i skogen på andra sidan fältet. Rosa började i halsbrytande hastighet och mina sönderslagna ben kan intyga att hon varken var särskilt spårnoga eller var lugn och sansad. Men sen kom vi ut på fältet och något hände. Plötsligt började hon spåra noggrant och metodiskt i bekvämt tempo. Titta, till och med slak lina:
Över fältet och ”ön” gick det perfekt och hon hittade sitt slut:
Rosas favorit: en burk med kattmat i!
Rosa var också riktigt duktig genom att hon faktiskt plockade upp alla tre pinnarna. Den första i skogen helt spontant, den andra i skogen efter att jag bromsat (men då fick hon vittring på den och gav sig inte förrän hon hittat den) och den sista på fältet också helt spontant!
Maris började kanon. Jättefint spårade hon skogsdelen. Sen tog det tvärstopp. Hon förstod INTE att spåret kunde gå vidare över fältet. Dessutom reagerade hon på skotten från skjutbanan när hon irrade runt längs dikeskanten. Men med lite hjälp kom hon över fältet och gjorde sedan ett kanonarbete sista 150-200 metrarna i skogen på andra sidan.
Maris med sitt spårslut:
Sen avslutade jag och Maris med lite skritt i råterräng, så kan vi bocka av dagens sjukgymnastik också!
Liggtiden på båda spåren var förresten strax över två timmar.
Maris och vänner 